Alla lever utom jag. Alla bättrar på sina vänskapsband och njuter av ett liv. Jag försöker hålla mig flytande och inte låta någon se genom den tunna fasaden. Jag läser artiklar om gamla hatbrott och hör talas om nya; fyrtiotalet är tillbaka och jag är nog lite rädd där nånstans. Där innanför det smått apatiska.
Ibland orkar en bara inte känna efter. Det är enklare att bara följa med i strömmen, göra som alla andra och lunka på i samma takt. Det är inte alls vad jag vill, men när mina tankar blir för mycket är det det enda jag orkar göra.
Kanske om jag ansträngde mig, så skulle jag väl också stärka gamla eller knyta nya vänskapsband. Kanske om jag ansträngde mig, så skulle även jag njuta av livet. Just nu är det inte mycket njutande och desto mer vallande av fötter till ett jobb jag aldrig ens tycker särskilt mycket om. Jag kämpar, men vem vet hur länge jag klarar av att göra det?
Ibland orkar en bara inte känna efter. Det är enklare att bara följa med i strömmen, göra som alla andra och lunka på i samma takt. Det är inte alls vad jag vill, men när mina tankar blir för mycket är det det enda jag orkar göra.
Kanske om jag ansträngde mig, så skulle jag väl också stärka gamla eller knyta nya vänskapsband. Kanske om jag ansträngde mig, så skulle även jag njuta av livet. Just nu är det inte mycket njutande och desto mer vallande av fötter till ett jobb jag aldrig ens tycker särskilt mycket om. Jag kämpar, men vem vet hur länge jag klarar av att göra det?
