I am very white. And where I come from, everyone else is white too. The only person of color I encountered on a regular basis when I was little, was a woman from Barbados who lived just outside of my village with her husband, who was white. They had a little boy a couple of years younger than me and we went to kindergarten together. I have tried to remember, really remember, anything from my childhood that tells me that I at some point questioned this woman and her son's darker skin, but can't think of anything at all. But when I think a bit further, I sort of understand why.
I love my parents, but they don't have any opinions about anything. I've tried to talk politics with them, but it's impossible. Now, I happen to be a bit too opinionated sometimes and I've wondered how that can be when my parents are how they are. But is it possible that because my parents never pushed their opinions on me (or, couldn't because they didn't have any) like some parents do their children, that I was able to shape my own ideas about the world and how I see things? It makes sense. And you know what more makes sense? My not caring for appearance as a young kid. I didn't have a parent who told me that "they have dark skin, that is not good, do not trust them" and I think that therefore I was raised to be more open-minded. And those who are told those things, often grow up to become narrow-minded and racist.
It was when I got older and started to hear and read things about racism that I got an understanding about how some people view others differently because of their darker skin and that I am incredibly fortunate to be born white in a middle class home, because I have always had everything I needed and no one discriminated me because of how I looked like. Now I have read a lot about this enormous issue and I understand how privileged I am. I wish I wasn't. I wish there weren't such a thing where a people could be more privileged, whether we are talking about skin color or class. As long as privilege exist, the world is poisoned by some kind of evil lurking in the darkness.
I'm not going to hate my whiteness though. 1. I can't do anything about it and there is therefore 2. no point in hating it. And 3. my pale skin is 'me'. It makes me who I am, just as it makes everyone else who they are. It doesn't matter what color your skin is, but as the skin is with you from day one, you learn to love it pretty quick, regardless of color. I can't think of myself with another skin color, because I am my pale skin.
I don't care about skin color or religion or culture. If you are nice to me I am nice to you. If you find happiness in your religion, then I am happy that you are happy. If you find strength and a sense of meaning in your culture and your traditions, please continue. I don't care what you do. There are not many things that makes me as happy as when I see other people's happiness.
[I decided to write this in English, as it is an important question. Can you still love your whiteness if you don't care about skin color?]
söndag 18 oktober 2015
söndag 23 augusti 2015
Bruset.
Alla lever utom jag. Alla bättrar på sina vänskapsband och njuter av ett liv. Jag försöker hålla mig flytande och inte låta någon se genom den tunna fasaden. Jag läser artiklar om gamla hatbrott och hör talas om nya; fyrtiotalet är tillbaka och jag är nog lite rädd där nånstans. Där innanför det smått apatiska.
Ibland orkar en bara inte känna efter. Det är enklare att bara följa med i strömmen, göra som alla andra och lunka på i samma takt. Det är inte alls vad jag vill, men när mina tankar blir för mycket är det det enda jag orkar göra.
Kanske om jag ansträngde mig, så skulle jag väl också stärka gamla eller knyta nya vänskapsband. Kanske om jag ansträngde mig, så skulle även jag njuta av livet. Just nu är det inte mycket njutande och desto mer vallande av fötter till ett jobb jag aldrig ens tycker särskilt mycket om. Jag kämpar, men vem vet hur länge jag klarar av att göra det?
Ibland orkar en bara inte känna efter. Det är enklare att bara följa med i strömmen, göra som alla andra och lunka på i samma takt. Det är inte alls vad jag vill, men när mina tankar blir för mycket är det det enda jag orkar göra.
Kanske om jag ansträngde mig, så skulle jag väl också stärka gamla eller knyta nya vänskapsband. Kanske om jag ansträngde mig, så skulle även jag njuta av livet. Just nu är det inte mycket njutande och desto mer vallande av fötter till ett jobb jag aldrig ens tycker särskilt mycket om. Jag kämpar, men vem vet hur länge jag klarar av att göra det?
lördag 16 maj 2015
La vie bohème
I came to the city to revaluate my life
I came to the city to find a true meaning of whatever I could find.
I had searched for so long,
but nowhere it could be found; the true meaning of this little thing called... love.
Love is the strongest feeling in the world. Hand in hand it goes, with its antithesis hate. A power couple they are, strong enough to build a world. And equally as powerful to tear this world apart. Love could not exist with its lover hate. Hate feeds on jealousy and betrayal – let down expectations and half hearted lies. Love feeds on lust and passion, trust and desire. As much as you love someone, there is always hate in the background, waiting for them, or you, to make a mistake that will get the boat rocking. A tiny mistake and the trust – the most fragile thing, is broken. Whether it is only a mare rumour, or if it is something more, if there is no trust there cannot be love.
I came to this city to fulfil my dreams,
I came to this city for a change in ways.
Following the morning sun’s beams,
I will find my destiny, wherever it lays.
Destiny will find its way to you in the least expected way and even if you think you are not expecting anything, you will still be surprised because that is how destiny works; it slithers inside your being in your most needed time, without your knowing it and it waits and waits and waits and waits and seeks the right moment where you are ready to get your destiny revealed – and when you are, you will see that you have lived a lie until that moment of time because you have not been truly honest with who you are and why you are here, which of course you could not have known. This is the beauty of the unruly destiny; it will either make you whole and alive, or it will destroy your soul and being. It truly is as simple as that.
When I grow up I don’t want to be happy. I want to be free.
Frowns fill the air like venom. You, me and everyone we know, stand in a circle on the roof, holding hands with our backs bent back to gaze at the stars that tower above us. They are with us today, the souls of fallen heroes and half forgotten gods. We all can feel their presence, lingering in the outskirts of our ensemble.
I hope they will devour us.
”We have wronged you! Punish us, make us suffer eternally!” You let go of the hands you are holding and reaches for the sky, calling for our masters.
You are so beautiful.
Nothing will ever tear us apart, except for one thing. Our beliefs are strong. We are free as birds, following the winds of the seasons, without a care in the world. We have have bathed in the source of all truth and it will not leave us until the day we die. We feel the beauty in everything we do, as it is a part of our way of life. Beauty is all around us. But love, oh love. Love is indeed a fickle thing, not bound to a time and so easy mislead and driven away. And yet is love so strong and everlasting that it could devour even the most serious and apathetic being out there. But if that is what it could do to such a person, what could it do to someone welcoming it with open arms, you ask. If we look at love as a friend and as an equal, there is one simple answer.
Love will tear us apart.
Do you feel the seconds passing by, whispering worthless syllables in your ear? I can feel them. I hear them every day, telling me to stop thinking and start doing, to not imagine the consequences and simply let the feelings take over. I try to let my guard down and to not worry about what could be because of my actions, but the nagging feeling in my very bones, never truly leave me.
I see colours before my eyes and hope it means I am well on my way of becoming the person I want to be. Am I? I feel that someone must have the answer, even though I know by heart the reason of my not knowing. It is because of my destiny. Oh, sweet destiny! Do not take long to reveal yourself to me. I am more than eager to find my place in this world and in this shattered city.
This is a city to which I came to experience things I had never came across before. I suppose this place could be worse, but as it seems, the only friendly beings are the bunch of unsuccessful characters, hoping for a breakthrough.
And you.
Oh, you, you make my heart sing of desire. You are not like the rest of them, you light my fire. And it might sound cliché, but this confession of love I will not delay; if you where a hero, I would sing to the skies every single day. Because truth be told, every day with you feels like the scent of flowers blooming in May. If I could be yours, I would be everything you would want me to be. The only requirement is that you love little me.
This story is a scramble of shivering words, told in an instant, but locked in as birds. If love would be you and hate would be me, I know for certain that we would never be free. But as you wish, this story will end, under a dim street light, embracing that old friend. For what it is worth, I will not see you again. And that is most likely for the best. This is the last, finest and truest refrain.
I came to the city to find a true meaning of whatever I could find.
I had searched for so long,
but nowhere it could be found; the true meaning of this little thing called... love.
Love is the strongest feeling in the world. Hand in hand it goes, with its antithesis hate. A power couple they are, strong enough to build a world. And equally as powerful to tear this world apart. Love could not exist with its lover hate. Hate feeds on jealousy and betrayal – let down expectations and half hearted lies. Love feeds on lust and passion, trust and desire. As much as you love someone, there is always hate in the background, waiting for them, or you, to make a mistake that will get the boat rocking. A tiny mistake and the trust – the most fragile thing, is broken. Whether it is only a mare rumour, or if it is something more, if there is no trust there cannot be love.
I came to this city to fulfil my dreams,
I came to this city for a change in ways.
Following the morning sun’s beams,
I will find my destiny, wherever it lays.
Destiny will find its way to you in the least expected way and even if you think you are not expecting anything, you will still be surprised because that is how destiny works; it slithers inside your being in your most needed time, without your knowing it and it waits and waits and waits and waits and seeks the right moment where you are ready to get your destiny revealed – and when you are, you will see that you have lived a lie until that moment of time because you have not been truly honest with who you are and why you are here, which of course you could not have known. This is the beauty of the unruly destiny; it will either make you whole and alive, or it will destroy your soul and being. It truly is as simple as that.
When I grow up I don’t want to be happy. I want to be free.
Frowns fill the air like venom. You, me and everyone we know, stand in a circle on the roof, holding hands with our backs bent back to gaze at the stars that tower above us. They are with us today, the souls of fallen heroes and half forgotten gods. We all can feel their presence, lingering in the outskirts of our ensemble.
I hope they will devour us.
”We have wronged you! Punish us, make us suffer eternally!” You let go of the hands you are holding and reaches for the sky, calling for our masters.
You are so beautiful.
Nothing will ever tear us apart, except for one thing. Our beliefs are strong. We are free as birds, following the winds of the seasons, without a care in the world. We have have bathed in the source of all truth and it will not leave us until the day we die. We feel the beauty in everything we do, as it is a part of our way of life. Beauty is all around us. But love, oh love. Love is indeed a fickle thing, not bound to a time and so easy mislead and driven away. And yet is love so strong and everlasting that it could devour even the most serious and apathetic being out there. But if that is what it could do to such a person, what could it do to someone welcoming it with open arms, you ask. If we look at love as a friend and as an equal, there is one simple answer.
Love will tear us apart.
Do you feel the seconds passing by, whispering worthless syllables in your ear? I can feel them. I hear them every day, telling me to stop thinking and start doing, to not imagine the consequences and simply let the feelings take over. I try to let my guard down and to not worry about what could be because of my actions, but the nagging feeling in my very bones, never truly leave me.
I see colours before my eyes and hope it means I am well on my way of becoming the person I want to be. Am I? I feel that someone must have the answer, even though I know by heart the reason of my not knowing. It is because of my destiny. Oh, sweet destiny! Do not take long to reveal yourself to me. I am more than eager to find my place in this world and in this shattered city.
This is a city to which I came to experience things I had never came across before. I suppose this place could be worse, but as it seems, the only friendly beings are the bunch of unsuccessful characters, hoping for a breakthrough.
And you.
Oh, you, you make my heart sing of desire. You are not like the rest of them, you light my fire. And it might sound cliché, but this confession of love I will not delay; if you where a hero, I would sing to the skies every single day. Because truth be told, every day with you feels like the scent of flowers blooming in May. If I could be yours, I would be everything you would want me to be. The only requirement is that you love little me.
This story is a scramble of shivering words, told in an instant, but locked in as birds. If love would be you and hate would be me, I know for certain that we would never be free. But as you wish, this story will end, under a dim street light, embracing that old friend. For what it is worth, I will not see you again. And that is most likely for the best. This is the last, finest and truest refrain.
lördag 9 maj 2015
Everything's like it used to be
Såhär en månad senare har det hänt en del. Jag har hunnit med att vara en sväng i Frankrike och jag har äntligen, efter mycket ångest och jobb, skrivit klart mitt gymnasiearbete. Känslan när jag igår skickade in det, var så oerhört härlig och jag ville nästan stanna kvar i den lite till. Känslan av att ha gjort klart någonting stort, att ha lyckats med något.
Jag har jobbat ganska mycket också och jag får nog erkänna att även om jag klagar på det mycket, är det ändå helt okej. Det finns många jobb som jag kan föreställa mig är värre en att jobba på ett stort café. De flesta av mina jobbkompisar är snälla och roliga och det hjälper ju antagligen lite med hur jag tycker om jobbet i helhet.
Skryta lite känner jag också är nödvändigt här. För i tisdags sprang jag vårruset med sex andra derby gals. Fem kilometer runt Galgberget i Halmstad och inte trodde jag, när jag ställde mig på startlinjen, att jag skulle springa i princip hela loppet. Jag har inte sprungit mer än några få hundra meter åt gången, på nästan två år och så helt plötsligt springer jag fem kilometer, där de enda gångstegen var nerför en brant asfalterad backe. Jag är så förvånad och så stolt över att jag lyckades göra det, men mycket var nog tack vare de jag sprang med. Lena var fantastisk på att peppa bra och uppmuntrande. Nu känner jag att jag kan börja springa lite lätt, men jag börjar enkelt. Jag hade inte tänkt få benhinneinflammation igen.
Idag har varit städdag och pluggdag. Eller, inte så mycket plugg har det varit än så länge, men jag antar att jag får skriva lite på en fransk jämförelse utöver den sammanfattning jag skrev klart innan. Ätit har jag också gjort, vilket jag för ovanlighetens skull dokumenterade.
Till frukost åt jag havregrynsgröt som också innehöll valnötter och russin. Till det åt jag en halv banan, lite tranbär samt frysta bär av olika slag. Mandelmjölken är obligatorisk. Muggen innehåller ett te vid namn Strawberry Ginger, från Indiska.
Till lunch gjorde jag ett snabbt hopkok där jag stekte till färdig falafel samt paprika, till vilket jag sedan tillsatte tomatpuré, vatten, curry och svartpeppar. Sist delade några körsbärstomater och la i. Enkelt och dundergott.
Jag har jobbat ganska mycket också och jag får nog erkänna att även om jag klagar på det mycket, är det ändå helt okej. Det finns många jobb som jag kan föreställa mig är värre en att jobba på ett stort café. De flesta av mina jobbkompisar är snälla och roliga och det hjälper ju antagligen lite med hur jag tycker om jobbet i helhet.
Skryta lite känner jag också är nödvändigt här. För i tisdags sprang jag vårruset med sex andra derby gals. Fem kilometer runt Galgberget i Halmstad och inte trodde jag, när jag ställde mig på startlinjen, att jag skulle springa i princip hela loppet. Jag har inte sprungit mer än några få hundra meter åt gången, på nästan två år och så helt plötsligt springer jag fem kilometer, där de enda gångstegen var nerför en brant asfalterad backe. Jag är så förvånad och så stolt över att jag lyckades göra det, men mycket var nog tack vare de jag sprang med. Lena var fantastisk på att peppa bra och uppmuntrande. Nu känner jag att jag kan börja springa lite lätt, men jag börjar enkelt. Jag hade inte tänkt få benhinneinflammation igen.
Idag har varit städdag och pluggdag. Eller, inte så mycket plugg har det varit än så länge, men jag antar att jag får skriva lite på en fransk jämförelse utöver den sammanfattning jag skrev klart innan. Ätit har jag också gjort, vilket jag för ovanlighetens skull dokumenterade.
tisdag 7 april 2015
All we have to decide is what to do with the time that is given us
Vad är ditt förhållande till tid?
Tid är nog en av mina värsta fienden här i livet. Tiden går för fort och tiden räcker inte till. Men jag tror inte att jag är direkt rädd för den, utan tycker mest att den är oerhört irriterande. En värld utan tid hade varit så otroligt mycket bättre tänker jag.
Vilken tid på dygnet gillar du bäst?
Morgonen, tidigt, innan någon annan har vaknat. Eller sent på kvällen.
Vilken är den bästa veckodagen?
Söndagar tror jag. Då händer ingenting och det är så jag tycker om det. Det som väger mot är ju det faktum att dagen efter är måndag och måndagar är aldrig bra. Min söndagsångest är inte överdriven, men den finns där. Men sedan är fredagar bra också, eftersom veckan är slut och en har hela helgen framför sig.
När går tiden som snabbast?
Tiden går alltid snabbt, men framför datorn går det nog fortast.
När går tiden som långsammast?
När jag väntar på bussen samt under håltimmar.
Hur lång tid tar det för dig att sminka dig?
På vardagarna, inte mer än tio minuter. Tycker om smink men tycker inte om känslan av smink på mig, så bär oftast bara mascara, concealer och bara ibland foundation, så det går fort.
Vilken tidsepok skulle du vilja leva i bortsett från denna?
Hade ingen aning och som den quiz-nörd jag är, gjorde jag ett test och tydligen skulle jag levt på sextio- eller sjuttiotalet. Låter inte helt illa.
Äter du fort eller långsamt?
Väldigt fort. I skolan har jag alltid ätit klart när mina vänner har typ hälften kvar.
Vad gillar du mest att lägga tid på?
Egentligen är det saker som jag aldrig tar mig tid att göra, alternativt sällan gör. Som att skriva, umgås med vänner, läsa bra böcker. Jag vet inte varför, det blir bara inte så.
Vad gillar du minst att lägga tid på?
Städa. Det är verkligen urtråkigt. Och egentligen att jobba, men det är nog mest på grund av mitt jobb.
När brukar du gå och lägga dig på vardagar?
Mellan tjugotvå och tjugotre vanligtvis.
Ditt längsta förhållande?
Obefintligt.
Vad är den längsta perioden du varit singel?
Hela mitt liv. Wow, japp.
Vad hade du gärna haft mer tid till?
Att skriva och vara kreativ. Att träna, då jag verkligen känner hur min kropp inte är på topp för tillfället. Inte det att jag vill träna för att gå ner i vikt eller något, utan jag känner hur min kroppen inte är stark som den var för ungefär ett år sedan. Jag vill vara stark.
Vad gjorde du för tre timmar sedan?
Jag tror jag satt på samma ställe som jag gör nu. Lite sorgligt nästan, men whatever.
Vad gör du om tre timmar?
Kollar på en film kanske?
Var ser du dig själv om tio år?
Om tio år ska jag fylla tjugonio, vilket känns oändligt långt bort. Kanske har jag ett barn, jag jobbar som lärare på en gymnasieskola i staden jag bestämt mig för att bosätta mig i och jag har möjligtvis en partner. Jag vill ha rest mycket också och mitt hus hemma är supermysigt och färgglatt och originellt.
Tid är nog en av mina värsta fienden här i livet. Tiden går för fort och tiden räcker inte till. Men jag tror inte att jag är direkt rädd för den, utan tycker mest att den är oerhört irriterande. En värld utan tid hade varit så otroligt mycket bättre tänker jag.
Vilken tid på dygnet gillar du bäst?
Morgonen, tidigt, innan någon annan har vaknat. Eller sent på kvällen.
Vilken är den bästa veckodagen?
Söndagar tror jag. Då händer ingenting och det är så jag tycker om det. Det som väger mot är ju det faktum att dagen efter är måndag och måndagar är aldrig bra. Min söndagsångest är inte överdriven, men den finns där. Men sedan är fredagar bra också, eftersom veckan är slut och en har hela helgen framför sig.
När går tiden som snabbast?
Tiden går alltid snabbt, men framför datorn går det nog fortast.
När går tiden som långsammast?
När jag väntar på bussen samt under håltimmar.
Hur lång tid tar det för dig att sminka dig?
På vardagarna, inte mer än tio minuter. Tycker om smink men tycker inte om känslan av smink på mig, så bär oftast bara mascara, concealer och bara ibland foundation, så det går fort.
Vilken tidsepok skulle du vilja leva i bortsett från denna?
Hade ingen aning och som den quiz-nörd jag är, gjorde jag ett test och tydligen skulle jag levt på sextio- eller sjuttiotalet. Låter inte helt illa.
Äter du fort eller långsamt?
Väldigt fort. I skolan har jag alltid ätit klart när mina vänner har typ hälften kvar.
Vad gillar du mest att lägga tid på?
Egentligen är det saker som jag aldrig tar mig tid att göra, alternativt sällan gör. Som att skriva, umgås med vänner, läsa bra böcker. Jag vet inte varför, det blir bara inte så.
Vad gillar du minst att lägga tid på?
Städa. Det är verkligen urtråkigt. Och egentligen att jobba, men det är nog mest på grund av mitt jobb.
När brukar du gå och lägga dig på vardagar?
Mellan tjugotvå och tjugotre vanligtvis.
Ditt längsta förhållande?
Obefintligt.
Vad är den längsta perioden du varit singel?
Hela mitt liv. Wow, japp.
Vad hade du gärna haft mer tid till?
Att skriva och vara kreativ. Att träna, då jag verkligen känner hur min kropp inte är på topp för tillfället. Inte det att jag vill träna för att gå ner i vikt eller något, utan jag känner hur min kroppen inte är stark som den var för ungefär ett år sedan. Jag vill vara stark.
Vad gjorde du för tre timmar sedan?
Jag tror jag satt på samma ställe som jag gör nu. Lite sorgligt nästan, men whatever.
Vad gör du om tre timmar?
Kollar på en film kanske?
Var ser du dig själv om tio år?
Om tio år ska jag fylla tjugonio, vilket känns oändligt långt bort. Kanske har jag ett barn, jag jobbar som lärare på en gymnasieskola i staden jag bestämt mig för att bosätta mig i och jag har möjligtvis en partner. Jag vill ha rest mycket också och mitt hus hemma är supermysigt och färgglatt och originellt.
söndag 29 mars 2015
Nu blottas det som legat under isen
Den här helgen har varit något. Högskoleprovet igår tog kål på mig och det var inte förrän i eftermiddags jag orkade ta mig upp från soffan och rulla bort för lite mysigt svettande med mina derby gals. Högskoleprovet får en automatiskt att börja tänka mer intensivt på framtiden och vart jag komma med mitt liv och mina studier. Vad vill jag göra? Egentligen vill jag bara skriva och resa och vara lycklig, men jag inser ju också vikten i att vara lite realistisk ändå. Som mitt liv ser ut nu, skulle jag inte kunna uppfylla de drömmarna på många år. Men drömma är en alltid tillåten att göra, så jag tänker drömma och drömma tills det inte finns något kvar att drömma om.
Det är fint med drömmar. De är en frihet och en individualitet som, till skillnad från oerhört många saker i världen, alla kan ta del av. Alla kan drömma. Alla kan fantisera om saker och livet. Och det är så fint att det gör ont. Just nu drömmer jag nog mest om att bli klar med mitt gymnasiearbete och sedan sluta skolan, så att jag slipper det. Jag orkar verkligen inte med det mer och jag känner att när jag har sådan ångest över det, så förstår ingen. Dock är det nog en ganska allmängiltig företeelse för de med ångest, känslan av att ingen förstår en. Och det är det värsta.
Imorgon är det måndag och sedan är det påsklov och jobb och stress och så vidare. Aldrig lugn och ro. Aldrig frid.
Det är fint med drömmar. De är en frihet och en individualitet som, till skillnad från oerhört många saker i världen, alla kan ta del av. Alla kan drömma. Alla kan fantisera om saker och livet. Och det är så fint att det gör ont. Just nu drömmer jag nog mest om att bli klar med mitt gymnasiearbete och sedan sluta skolan, så att jag slipper det. Jag orkar verkligen inte med det mer och jag känner att när jag har sådan ångest över det, så förstår ingen. Dock är det nog en ganska allmängiltig företeelse för de med ångest, känslan av att ingen förstår en. Och det är det värsta.
Imorgon är det måndag och sedan är det påsklov och jobb och stress och så vidare. Aldrig lugn och ro. Aldrig frid.
[bilder]
onsdag 25 mars 2015
Broken beauty in a box
Life is nothing but a bare skin
exposed to cold and heat
damage and hatred
Life is just a heartbeat
nothing to reflect about
care about
I am keeping my life in a box
saving it for later
when no one knows me anymore
and you no longer see me
tisdag 24 mars 2015
I ensamhetens fasta grepp
Det är en underlig känsla som infinner sig i min kropp just nu. En blandning av blå melankoli, röd trots och rosa lättnad. Jag är någon slags ultraviolett sandstorm för tillfället alltså.
Den senaste veckan har jag känt mig något ensam. Inte av någon speciell anledning tänkte jag först skriva, ljuga. Men jag vet bättre än att göra så, precis som jag vet att det faktiskt finns faktorer som ligger bakom mina känslor och tankar. Jag försöker skjuta bort de gnagande tankarna, men de är rabiessmittade hundar som biter sig fast i mina vader med munnar som dryper av fradga. Känslan av att aldrig lyckas behålla de jag tycker om, det är så jag känner just nu. Och samtidigt vet jag att jag antagligen överreagerar och att det inte är så farlig, men där gör jag ju också ett misstag. Att förminska vad jag känner, som om det vore fel att känna något. Inga tankar och inga känslor är obefogade, oavsett om de är positiva eller negativa. Det finns alltid någon underliggande faktor till hur en mår. Nu råkar min faktor vara så nära inpå och någon/några jag håller kära. Och kanske är det därför det är så svårt att veta vad jag ska ta mig till.
Hur som helst, så fortsätter jag med att panika över gymnasiearbetet, översätta texter och läsa. Och drömma om att bli bättre på roller derby, men det känns ibland så långt långt bort.
Den senaste veckan har jag känt mig något ensam. Inte av någon speciell anledning tänkte jag först skriva, ljuga. Men jag vet bättre än att göra så, precis som jag vet att det faktiskt finns faktorer som ligger bakom mina känslor och tankar. Jag försöker skjuta bort de gnagande tankarna, men de är rabiessmittade hundar som biter sig fast i mina vader med munnar som dryper av fradga. Känslan av att aldrig lyckas behålla de jag tycker om, det är så jag känner just nu. Och samtidigt vet jag att jag antagligen överreagerar och att det inte är så farlig, men där gör jag ju också ett misstag. Att förminska vad jag känner, som om det vore fel att känna något. Inga tankar och inga känslor är obefogade, oavsett om de är positiva eller negativa. Det finns alltid någon underliggande faktor till hur en mår. Nu råkar min faktor vara så nära inpå och någon/några jag håller kära. Och kanske är det därför det är så svårt att veta vad jag ska ta mig till.
Hur som helst, så fortsätter jag med att panika över gymnasiearbetet, översätta texter och läsa. Och drömma om att bli bättre på roller derby, men det känns ibland så långt långt bort.
Fotade mitt rum för att skicka till N i Holland. Kärleken för denna lilla oas är så obeskrivlig.
Läsoffret för tillfället är Red Queen av Veronica Aveyard, som är så. himla. bra! Dör, kan inte sluta läsa.
söndag 22 mars 2015
Nystart 3.0
Det är långt ifrån första gången jag skapar en ny blogg för att känna någon slags omstartskänsla. Egentligen har jag gjort det fler än de tre gånger rubriken indikerar, men oftast har det varit halvhjärtade försök. Nu vill jag inte att det ska vara halvhjärtat längre.
Jag behöver ha någonstans att skriva och där jag kan samla foton som jag tar och känna att jag har kontroll på i alla fall någonting. Mitt liv är så trassligt och samtidigt så händelselöst. Jag suktar efter nya miljöer och nya bekantskaper. Jag avskyr min småstad och människorna som bor där. Jag längtar efter att se världen. Och jag vet att det är så oerhört klyschigt, men det struntar jag i för alla känslor är legitima och detta är vad jag känner.
Så med denna nystart tänker jag mig en liten oas som andas pasteller, texter, melankoli, lyckorus, kärlek till naturen, drömmar och verklighet. Namnet är ju även namnet på min tumblr, som är en av mina käraste digitala ägodelar någonsin. Den har haft ett antal namn genom åren, men detta och dess första namn är de som jag tycker om bäst. Jag tänker inte bry mig om vem eller hur många som läser det jag skriver och ser bilderna jag publicerar; detta är min plats på internet och I can do whatever I want with it.
xx
Jag behöver ha någonstans att skriva och där jag kan samla foton som jag tar och känna att jag har kontroll på i alla fall någonting. Mitt liv är så trassligt och samtidigt så händelselöst. Jag suktar efter nya miljöer och nya bekantskaper. Jag avskyr min småstad och människorna som bor där. Jag längtar efter att se världen. Och jag vet att det är så oerhört klyschigt, men det struntar jag i för alla känslor är legitima och detta är vad jag känner.
Så med denna nystart tänker jag mig en liten oas som andas pasteller, texter, melankoli, lyckorus, kärlek till naturen, drömmar och verklighet. Namnet är ju även namnet på min tumblr, som är en av mina käraste digitala ägodelar någonsin. Den har haft ett antal namn genom åren, men detta och dess första namn är de som jag tycker om bäst. Jag tänker inte bry mig om vem eller hur många som läser det jag skriver och ser bilderna jag publicerar; detta är min plats på internet och I can do whatever I want with it.
xx
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)