Everything's like it used to be

Såhär en månad senare har det hänt en del. Jag har hunnit med att vara en sväng i Frankrike och jag har äntligen, efter mycket ångest och jobb, skrivit klart mitt gymnasiearbete. Känslan när jag igår skickade in det, var så oerhört härlig och jag ville nästan stanna kvar i den lite till. Känslan av att ha gjort klart någonting stort, att ha lyckats med något.
          Jag har jobbat ganska mycket också och jag får nog erkänna att även om jag klagar på det mycket, är det ändå helt okej. Det finns många jobb som jag kan föreställa mig är värre en att jobba på ett stort café. De flesta av mina jobbkompisar är snälla och roliga och det hjälper ju antagligen lite med hur jag tycker om jobbet i helhet.
         Skryta lite känner jag också är nödvändigt här. För i tisdags sprang jag vårruset med sex andra derby gals. Fem kilometer runt Galgberget i Halmstad och inte trodde jag, när jag ställde mig på startlinjen, att jag skulle springa i princip hela loppet. Jag har inte sprungit mer än några få hundra meter åt gången, på nästan två år och så helt plötsligt springer jag fem kilometer, där de enda gångstegen var nerför en brant asfalterad backe. Jag är så förvånad och så stolt över att jag lyckades göra det, men mycket var nog tack vare de jag sprang med. Lena var fantastisk på att peppa bra och uppmuntrande. Nu känner jag att jag kan börja springa lite lätt, men jag börjar enkelt. Jag hade inte tänkt få benhinneinflammation igen.

Idag har varit städdag och pluggdag. Eller, inte så mycket plugg har det varit än så länge, men jag antar att jag får skriva lite på en fransk jämförelse utöver den sammanfattning jag skrev klart innan. Ätit har jag också gjort, vilket jag för ovanlighetens skull dokumenterade.

Till frukost åt jag havregrynsgröt som också innehöll valnötter och russin. Till det åt jag en halv banan, lite tranbär samt frysta bär av olika slag. Mandelmjölken är obligatorisk. Muggen innehåller ett te vid namn Strawberry Ginger, från Indiska.

Till lunch gjorde jag ett snabbt hopkok där jag stekte till färdig falafel samt paprika, till vilket jag sedan tillsatte tomatpuré, vatten, curry och svartpeppar. Sist delade några körsbärstomater och la i. Enkelt och dundergott.

Nu blottas det som legat under isen

Den här helgen har varit något. Högskoleprovet igår tog kål på mig och det var inte förrän i eftermiddags jag orkade ta mig upp från soffan och rulla bort för lite mysigt svettande med mina derby gals. Högskoleprovet får en automatiskt att börja tänka mer intensivt på framtiden och vart jag komma med mitt liv och mina studier. Vad vill jag göra? Egentligen vill jag bara skriva och resa och vara lycklig, men jag inser ju också vikten i att vara lite realistisk ändå. Som mitt liv ser ut nu, skulle jag inte kunna uppfylla de drömmarna på många år. Men drömma är en alltid tillåten att göra, så jag tänker drömma och drömma tills det inte finns något kvar att drömma om.
        Det är fint med drömmar. De är en frihet och en individualitet som, till skillnad från oerhört många saker i världen, alla kan ta del av. Alla kan drömma. Alla kan fantisera om saker och livet. Och det är så fint att det gör ont. Just nu drömmer jag nog mest om att bli klar med mitt gymnasiearbete och sedan sluta skolan, så att jag slipper det. Jag orkar verkligen inte med det mer och jag känner att när jag har sådan ångest över det, så förstår ingen. Dock är det nog en ganska allmängiltig företeelse för de med ångest, känslan av att ingen förstår en. Och det är det värsta.
        Imorgon är det måndag och sedan är det påsklov och jobb och stress och så vidare. Aldrig lugn och ro. Aldrig frid.

[bilder]

I ensamhetens fasta grepp

Det är en underlig känsla som infinner sig i min kropp just nu. En blandning av blå melankoli, röd trots och rosa lättnad. Jag är någon slags ultraviolett sandstorm för tillfället alltså.

Den senaste veckan har jag känt mig något ensam. Inte av någon speciell anledning tänkte jag först skriva, ljuga. Men jag vet bättre än att göra så, precis som jag vet att det faktiskt finns faktorer som ligger bakom mina känslor och tankar. Jag försöker skjuta bort de gnagande tankarna, men de är rabiessmittade hundar som biter sig fast i mina vader med munnar som dryper av fradga. Känslan av att aldrig lyckas behålla de jag tycker om, det är så jag känner just nu. Och samtidigt vet jag att jag antagligen överreagerar och att det inte är så farlig, men där gör jag ju också ett misstag. Att förminska vad jag känner, som om det vore fel att känna något. Inga tankar och inga känslor är obefogade, oavsett om de är positiva eller negativa. Det finns alltid någon underliggande faktor till hur en mår. Nu råkar min faktor vara så nära inpå och någon/några jag håller kära. Och kanske är det därför det är så svårt att veta vad jag ska ta mig till.

Hur som helst, så fortsätter jag med att panika över gymnasiearbetet, översätta texter och läsa. Och drömma om att bli bättre på roller derby, men det känns ibland så långt långt bort.

Fotade mitt rum för att skicka till N i Holland. Kärleken för denna lilla oas är så obeskrivlig.

Läsoffret för tillfället är Red Queen av Veronica Aveyard, som är så. himla. bra! Dör, kan inte sluta läsa.