Det är en underlig känsla som infinner sig i min kropp just nu. En blandning av blå melankoli, röd trots och rosa lättnad. Jag är någon slags ultraviolett sandstorm för tillfället alltså.
Den senaste veckan har jag känt mig något ensam. Inte av någon speciell anledning tänkte jag först skriva,
ljuga. Men jag vet bättre än att göra så, precis som jag vet att det faktiskt finns faktorer som ligger bakom mina känslor och tankar. Jag försöker skjuta bort de gnagande tankarna, men de är rabiessmittade hundar som biter sig fast i mina vader med munnar som dryper av fradga. Känslan av att aldrig lyckas behålla de jag tycker om, det är så jag känner just nu. Och samtidigt vet jag att jag antagligen överreagerar och att det inte är så farlig, men där gör jag ju också ett misstag. Att förminska vad jag känner, som om det vore fel att känna något. Inga tankar och inga känslor är obefogade, oavsett om de är positiva eller negativa. Det finns alltid någon underliggande faktor till hur en mår. Nu råkar min faktor vara så nära inpå och någon/några jag håller kära. Och kanske är det därför det är så svårt att veta vad jag ska ta mig till.
Hur som helst, så fortsätter jag med att panika över gymnasiearbetet, översätta texter och läsa. Och drömma om att bli bättre på roller derby, men det känns ibland så långt långt bort.
Fotade mitt rum för att skicka till N i Holland. Kärleken för denna lilla oas är så obeskrivlig.
Läsoffret för tillfället är Red Queen av Veronica Aveyard, som är så. himla. bra! Dör, kan inte sluta läsa.
